Kärnkraft…

Nu när det är julledigt har jag tid att gräva ner mig i ett ämne som jag velat skriva om länge – kärnkraften. Jag har alltid haft svårt att känna mig hemma i den ”gröna” politiken eftersom det har varit självklart att vara kärnkraftsmotståndare om man är natur- och miljövän. Jag har aldrig förstått varför det är så mycket värre att använda modern, kärnkraftsteknologi än att släppa ut en massa partiklar och CO2 via kolkraftverk.

Tysklands beslutade 2018 om en förlängning av driften för alla sina 17 kärnkraftverk. Men efter olyckan i Fukoshima i Japan blev folkopinionen för stark, man ändrade beslutet till att stänga alla kärnkraftverk år 2022. Det motsvarar ett energibortfall på lika mycket som hela Sveriges elproduktion. Kommer det att påverka avvecklingstakten för Tysklands alla kolkraftverk? Skulle tro det!

BIld av Johannes Plenio från Pixabay

Jag förstår det känslomässiga problemet med kärnkraft. Om det händer en olycka kan den få så fruktansvärda konsekvenser. Medan den småskaliga försämringen av luftkvaliteten och global uppvärmning går så långsamt så att den inte känns lika skrämmande. Det är precis som med flyget, jag känner många med flygskräck men ingen med cykelskräck. Men tittar man på olycksstatistiken i Sverige 1990 – 2000 (hittar inte några senare siffror) dog det 40 cyklister per miljard personkilometer men inte en enda person i linjetrafikflygolyckor. Mopedister och MC förare ligger högst i statistiken med 80 döda per miljard personkilometer och i bilolyckor dör ”bara” 5 per miljarder personkilometer.

Så våra rädslor är tyvärr inte rationella. Olyckan i Fukoshima orsakades av en av de starkaste jordbävningarna som någonsin registrerats när de flodvågor som följde slog ut elförsörjningen i anläggningen. Att basera beslut om nedläggning av kärnkraft i Tyskland, där det mig veterligen inte är någon större risk för stora jordbävningar, på en tsunamiorsakad olycka i jordbävningstäta Japan kan inte vara smart.

Tjernobyl olyckan orsakades ironiskt nog av ett misslyckat säkerhetstest. Delar av säkerhetssystemet kopplades ifrån, experimentet avbröts och startades igen och operatörerna gjorde ett antal misstag. Att konsekvenserna blev så allvarliga berodde på att reaktorn saknade det skal av betong som normalt finns i västerländska reaktorer.

Harrisburg, som var den första stora kärnkraftsolyckan som skedde i världen kommer vi väl alla (som är äldre än 45 iallafall) ihåg via Tage Danielssons underbara dialog;

Och Tage hade verkligen en poäng, innan Harrisburgolyckan skedde ansåg man att svåra haverier var så osannolika att man inte behövde ta hänsyn till dem vid konstruktion av kärnkraftverken. Som tur var hade man trots detta gjort en modern betonginkapsling av Harrisburgreaktorn vilket ledde till att strålskadorna på omgivningen blev mycket begränsade. När nu ett reaktorhaveri blev så sannolikt att det faktist hände ändrades tankesättet och svenska kärnkraftverk har efter detta, förutom betonginslutning, ett haverifilter som filtrerar bort i stort sett alla radioaktiva ämnen om en olycka skulle inträffa.

Jag tycker därför att det är sorgligt att både Tyskland och vi själva lägger ner fullt fungerande kärnkraftverk. Vi har perfekta förutsättningar, stabil geologi, bra fungerande kontroll och tillsynsapparater och tillräckligt god ekonomi så att vi sköter service och underhåll på ett bra sätt. Visst hade det varit bättre om vi bara kunde generera el via sol, vind och vatten, men där är vi ju inte än. Jag är mycket mera rädd för en skenande global uppvärmning än en kärnkraftsolycka i Västeuropa.

Källor: energinyheter.se, https://www.gp.se/nyheter/världen/hur-stor-är-egentligen-risken-att-flyga-1.71421, strålsäkerhetsmyndigheten (SSM): kärnkraftsolyckor i världen, SSM rapport 2001:17,

Tala enklare…

För två dagar sedan skrev jag ett inlägg om att forskare skriver för komplicerat, det är svårt för alla utom andra forskare på samma nivå att ta till sig innehållet. Och att den som inte skriver på ”rätt” sätt inte blir tagen på allvar.

Igår hörde jag på Vetenskapsradion att samma sak gäller för det talade språket. När forskare ska göra experiment där de använder djur eller människor som försökspersoner måste de först få godkänt från ”etiknämnden”. En etiknämnd består av vetenskapsmän och vanliga personer utan vetenskaplig utbildning, så kallade lekmän. Nämnden ska besluta om nyttan med experimentet är större än det lidande eller den risk djuren eller människorna får utstå.

Vetenskapsradion menar att på grund av att lekmännen har ett annat sätt att uttrycka sig än forskarna väger inte lekmännens åsikter lika tungt som forskarnas. Eftersom forskarna är i majoritet sitter lekmännen med som ”gisslan” (min formulering) och får inte något genomslag i besluten. Och Vetenskapsradion poängterade att frågorna man tittat på handlar om vad som är etiskt försvarbart, där lekmännen åsikter på pappret ska vara lika mycket värt som forskarnas.

Det är kanske inte så konstigt, alla grupper har sin interna jargong för att markera att ”vi hör ihop”, lyssna bara på förortsslangen. Där finns det en vilja att omvärlden inte ska förstå vad man säger. Men detta borde verkligen inte gälla i forskarvärlden. Det borde finnas en vilja att uttrycka sig så enkelt som möjligt för att så många som det bara går ska förstå vad man har kommit fram till. Givetvis måste man använda svåra termer och fackord som är nödvändiga för att få fram ett exakt budskap, men det är orden däremellan som man själv kan välja för att göra meningarna lättare eller svårare att förstå.

Utarmar man språket på det här sättet? Ja, kanske det. Jag själv tycker mycket om gamla ord och uttryck, och mina barn skrattar åt mig när jag ”kastar getögon”, ”kommer med uppmuntrande tillrop” och ”intar horisontalläge”. Och jag kommer tydligt ihåg när jag en gång skrev en instruktion för hur det ska gå till att ta emot leveranser till ett läkemedelsföretag. Jag fick tillbaka instruktionen från lagerpersonalen med orden ”vi förstår inte ett ord av vad du skrivit”. Och det kanske gäller fortfarande, även om jag anstränger mig för att skriva på ett rakt och enkelt sätt. Så jag kastar förmodligen den berömda stenen i glashuset:). Men oavsett vilket, är det inte dags att försöka vända på hur vi tidigare har använt språket dvs att tala/skriva så enkelt som möjligt i vetenskaplig text och andra sammanhang där det är viktigt att vi blir förstådda, och sedan fritt blomma ut i ett rikt och målande språk när vi har tagit av oss labbrocken?

By i Piemonte

Klimatkompensation slutsats…

Jaha, vad ska man då säga om klimatkompensation?

Personligen tycker jag att klimatkompensation är väldigt tveksamt. All användning av fossila bränslen lägger till mer CO2 i cirkulationen, det spelar inte någon roll hur mycket pengar vi betalar så länge vi inte tar bort koldioxiden igen.

Det pratas och skrivs mycket om att vi blir ”klimatneutrala” om vi betalar in våra 200 kr per ton förbrukad CO2 = drygt 1000 kr per år för en genomsnittlig svensk (dubbelt så mycket om man räknar total mängd växthusgas). Men i min värld så har jag bara lämnat ett bidrag 1000 kr till ett utvecklingsprojekt inom miljö och klimat, inte kompenserat mitt eget utsläpp.

Detta gäller även för alla företag som marknadsför sig som ”klimatneutrala, eller till och med klimatpositiva (som t.ex. MAX burgare som klimatkompenserar till 110%). 2017 betalade MAX för trädplantering motsvarande 100 000 ton CO2. Utan att veta killgissar jag att det är billigare per ton att klimatkompensera i stora verksamheter. Det är även avdragsgillt som marknadsföringskostnad 🙂 Så MAX kanske skänker 10 miljoner kr per år (ca 0,3 % av omsättning) till trädplanteringsprojekt, vilket är jättebra, men MAX är inte klimatpositiva…

Risken med klimatkompensation som begrepp är att vi tror att det är fritt fram att konsumera fossila bränslen så länge vi betalar för det.

Den positiva effekten med klimatkompensation är att det blir väldigt synligt hur mycket CO2 som konsumeras eftersom det sätts ett pris på den, det blir en frivillig avgift på CO2. Klimatkompensationerna bidrar förstås till väldigt bra projekt, både klimat, miljömässigt och socialt och kan driva på omställning till ett klimatsmart samhälle.

Min slutsats:

Det absolut viktigaste är att vi minskar vår konsumtion av fossilt bränsle. När vi har gjort det så långt vi kan – använd klimatkompensation för resten av våra fossila utsläpp, som ett bidrag till utveckling av ett klimatsmart samhälle.

Professor Johan Rockström formulerar detta väldigt bra:

Vad är riskerna med klimatkompensation?
Jag är tveksam till kompensation om man vill kompensera utsläpp av svart kol genom att öka upptagandet av grönt kol. Den bästa strategin är att se till att det kol som finns i jordens inre inte släpps ut, för att i sin tur förhindra en ökning av den totala mängden kol i vår atmosfär vilket skapar den global obalans i planetens klimat som vi redan ser bevis för.

Vad är de bästa sätten att klimatkompensera på?
Investeringar i förnyelsebar energi, bevarande av stående skog och energieffektivisering. Självklart är det otroligt viktigt att jordens skogsbestånd inte minskar (liksom lager av kol i torvar, mossar, och permafrostlager). I viss mån kan kompensation ”rädda” stående skog (alltså inte nyplantering), vilket är jätte viktigt.”

Källor: naturvårdsverket.se, goldstandard.org, max.se, tricorona.se, naturskyddsföreningen.se

©Håkan Rodhe – backsvala

Klimatkompensation del 3…

Metod 3. Koldioxidutsläppsminskande projekt

Typiska projekt för att minska koldioxidutsläpp är installation av solpaneler, byte till effektivare spisar i utvecklingsländer, investeringar i förnyelsebar energi och energieffektivisering generellt.

Det verkar som om den här typen av klimatkompensation ofta är småskalig och riktar mot utvecklingsländer. Det liknar vanligt biståndsarbete fast mer eller mindre specifikt riktat mot koldioxidutsläpp. Precis som i allt biståndsarbete är det svårt att på avstånd veta hur mycket av pengarna som verkligen når fram dit de ska. Därför finns olika certifieringar för klimatprojekt. De mesta etablerade och erkända certifieringarna är:

  • Clean Development Mechanisms (CDM) – kontrolleras av FN
  • Gold standard – WWF och miljöorganisationernas standard

Detta är aktuella projekt som går att klimatkompensera genom just nu:

  • Omställning av ett kolkraftverk till grön el i Indien
  • Trädplantering i Etiopien
  • Effektivare spisar i Ghana
  • Vindkraftverk i Indien och Filippinerna
  • Vattenfiltrering i Kenya

Jag saknar dock något i projektlistorna – CO2-utvinning från luften, dvs riktig CO2-minskning, inte bara minskning av utsläppen. Men det är ett så spännande ämne så det kräver ett eget inlägg, kommer snart 🙂

Vad tycker jag och andra då om klimatkompensation som fenomen? Det får du veta imorgon 🙂

©Håkan Rodhe

Klimatkompensation del 2…

Metod 2 – plantera eller bevara skog
När vi kör t.ex. bensinbil eller eldar kol släpper vi ut en viss mängd koldioxid (CO2) i luften och förbrukar syre. De gröna växterna tar upp koldioxiden och omvandlar den till syre igen. Klimatkompensation genom att plantera eller bevara träd bygger på att:

a) någon åtar sig att plantera ett träd som när det har vuxit färdigt efter 10-20 å4 förväntas ha omvandlat den koldioxidmängd vi just har förbrukat till syre. Koldioxid lagras i trädet fram tills att det efter 40-50 år huggs ner och eldas upp eller förmultnar. Då släpps koldioxiden ut i luften igen. Under trädens första år lagrar de inte speciellt mycket koldioxid, det är inte förrän om 10-20 år som effekten blir märkbar. Ett genomsnittligt barrträd lagrar totalt ca 250 kg CO2. I Sverige har vi en lag som kräver återplantering av skogar, så därför fungerar inte trädplantering som klimatkompensation här eller i andra länder med liknande lagar. Det är bara ”extra träd” som räknas. Detta är det absolut vanligaste sättet att att klimatkompensera genom skog.

b) någon åtar sig att bevara ett träd som annars skulle huggas ned (t.ex. genom att köpa upp regnskog).

Jag har väldigt svårt att se hur detta kan vara en klimatkompensation. Mitt utsläpp av CO2 sker från fossila bränslen, olja kol och naturgas (= svart CO2) som har tagits upp från sin törnrosasömn under jorden och som ger en total ökning av mängden CO2 som finns tillgänglig. Träd och annan växtlighet (= grön CO2) ingår i det naturliga kretsloppet av CO2 och ändrar inte mängden totalt tillgänglig CO2 utan fungerar bara som en tillfällig bank under 40-50 år. Johan Rockström, professor i miljövetenskap vid Stockholms universitet är av samma åsikt, det är från honom jag lånat begreppen grön och svart CO2. Läs gärna hela hans artikel nedan.

Givetvis ska vi bevara våra skogar och återplantera det som avverkats. Det är viktigt på så många sätt, biologisk mångfald, jordbindning, jordens lungor. Men att plantera ett träd ger mig inte bättre samvete i samband med en flygresa.

Ref: tricorona.se, naturskyddsföreningen.se, naturvårdsverket.se, skogssverige.se

©Håkan Rodhe – häger

Klimatkompensation del 1…

Nu när det är semester tar jag tag i ett område som jag har velat sätta mig in i under en lång tid – klimatkompensation. Klimatkompensation innebär att jag som släpper ut CO2 betalar för en åtgärd som på något sätt bidrar till att minska mängden CO2 någon annanstans i världen.

Som jag har förstått det finns det tre sätt att klimatkompensera:

  1. Köpa utsläppsrätter och riva sönder dem digitalt
  2. Plantera skog – vanligtvis genom att betala in en summa till en organisation som utför tjänsten åt dig.
  3. Betala pengar till en organisation som utför klimatkompensationsprojekt i utvecklingsländer t.ex. installation av solceller

Metod 1. Utsläppsrätter
En utsläppsrätt ger företaget rätt att släppa ut ett ton CO2. Utsläppsrätter ges ut av myndigheterna i varje land, EU bestämmer hur många utsläppsrätter som får ges ut totalt. Historiskt har det delats ut ett överskott av utsläppsrätter och företagen har inte förbrukat dem som tilldelats. Priset på utsläppsrätter på den öppna marknaden har därför varit väldigt lågt, ca 50 kr. Från och med i år har EU därför satt upp ett nytt system för att ta bort utsläppsrätter som inte används. Målet är att den totala mängden utsläppsrätter ska minska med ca 2 % per år från 2021. Därför har priserna på utsläppsrätter stigit drastiskt under 2018, idag kostar en utsläppsrätt ca 250 kr. 40 % av utsläppsrätterna delas ut gratis, resten auktioneras ut.

Klimatkompensera med utsläppsrätter
Vem som helst kan köpa en utsläppsrätt och sedan inte använda den. Därmed försvinner ett ton CO2 utsläpp ur den totala utsläppskvoter för Europa. Jag har svårt att bedöma hur bra detta är som klimatkompensation för privatpersoner. Finns det ett överskott på utsläppsrätter så vill jag ju inte köpa ett ton CO2 som ändå inte skulle användas. Men å andra sidan, eftersom priserna går upp måste ju efterfrågan finnas. Vänner som är mera kunniga än jag inom området har påpekat att detta låter som att jag är tveksam till hela systemet för handel med utsläppsrätter. Det är jag absolut inte, tycker att det är ett fantastiskt styrmedel och önskar att det hade varit möjligt att gå snabbare fram med att minska totalantalet utsläppsrätter. T.ex. är anledningen till att 40 % av utsläppsrätterna delas ut gratis är att vi riskerar att dessa företag annars flyttar ut sin produktion till länder där det inte kostar något med utsläpp.

Fortsättning följer imorgon…

Källor: www.naturvardsverket.se, www.energimyndigheten.se

©Håkan Rodhe – Backsvalor

Varför är himlen oskyldigt blå…?

Är på Öland för fjärde sommaren i rad och sitter och tittar ut över den fantastiska solnedgången.

Det är så vackert så man blir mållös. Men vad beror det på att himlen blir så vackert färgad på kvällen och varför är den blå på dagen?

Jo, solens ljus innehåller alla färger. När det passerar genom jordatmosfären på dagen träffar de syre och kvävemolekyler som pga sin storlekar sprider det blå ljuset som skickas vidare ned mot jorden.

På kvällen passerar ljuset genom en mycket längre del av atmosfären och då filtreras det blå ljuset bort och bara det röda, oranga och gula ljuset finns kvar. Ju mer partiklar och föroreningar som finns i luften, desto mer av den blå färgen filtreras bort och desto mer spektakulära solnedgångar får vi se.

Så man får ta det onda med det goda och passa på att njuta av de vackra solnedgångarna.

©Håkan Rodhe

Våga vara nyfiken och gå före…

Dottern och jag var på konstutställning, Nordiska Akvarellmuseet på Tjörn, Göteborgs skärgård. Fantastisk konsthall ute på klipporna, verkligen värt ett besök om du har vägarna åt det hållet. Vi hade turen att komma lagom till en guidad visning av den japanska konstnären Leiko Ikemuras konst. På slutet av visningen samlades alla framför en stor skulptur i lera av en liggande, sovande kvinna. Medan guiden talade gick jag runt skulpturen och beskådade den från alla håll. Efter ett tag började även övriga deltagare gå runt och titta på baksidan. Guiden stannade upp och sa, – Det här är intressant, under alla de guidningar jag haft av den här utställningen är det aldrig någon som har gått runt och tittat på baksidan av skulpturen. Och det är synd, för den är minst lika intressant från baksidan som från framsidan.

Och så är det inom miljöfrågan också. Det är många som säger att; – Det spelar inte någon roll vad just jag gör, det har så liten påverkan. Men jag tror att det spelar roll, det kanske är just det du gör som får flera att följa efter och som bidrar till att ”hela gruppen får se baksidan av statyn”, eller i fallet med klimatkrisen, får uppleva andra sidan av århundradet.

Vi måste trycka på så att politikerna agerar snabbare i klimatfrågan. Tiden går och det händer inte så mycket. Det är pinsamt för oss som har varit med och skapat klimatkrisen att det är ungdomarna som går i bräschen, strejkar, demonstrerar, äter vegansk och lever klimatsmart. Det är dags att vi tar vårt ansvar och ser till att ungdomarna får en värld att ta över efter oss. Hur är det nu det gamla ordspråket lyder? En generation som bygger upp, en som förvaltar och en som förstör. Jag tror det saknas något i ordspråket – en generation som rensar upp i röran som tidigare generationer ställt till med.


Klimatpåverkan, jämförelser…

Efter FNs rapport om klimatpåverkan från tillverkning av kläder började jag fundera, hur stor är den faktiska klimatpåverkan från ett par jeans, jämfört med annat?

Tillverkning av ett par jeans = 13 kg CO2 (naturskyddsföreningen)

Vad kan jag annars göra för 13 kg CO2?

Köra bil 7 mil (utsläppsrätt.se)
Flyga 7 mil (utsläppsrätt.se)
Två rejäla biffar à drygt 200 g (livsmedelsverket.se)

Du läste rätt, du släpper ut lika mycket CO2 per mil om du flyger som om du åker ensam i en bil. Det hade åtminstone jag inte en aning om. Jag fick kontrollräkna mina siffror flera gånger och googla hur andra har räknat innan jag trodde på det.

Så helgens bilresa med sista flyttlasset till dottern i Göteborg, 60 mil t.o.r. kostade drygt 8 par jeans. Gulp…

En resa tur och retur till Bangkok kostar minst 3 ton CO2 per person (utsläppsrätt.se). Ur miljösynpunkt kan du då lika gärna köpa 230 par jeans eller äta 500 biffar 🙂

Vår CO2 budget för en hållbar utveckling är 1,5 ton per person och år. Du kan ju själv jämföra hur många jeans, biffar och Thailandresor som får plats i den budgeten.

I Sverige, där vi flyger mer än 5 gånger mer än genomsnittet och kör bil exakt lika mycket (1 ton CO2 per år och person för flyg respektive biltrafik) menar jag att den enskilt största klimatpåverkande åtgärd vi som privatpersoner kan göra är att dra ner på flyg och bilåkandet.

(Och ja, jag har meddelat dottern att det nog var sista gången på väldigt länge jag kommer till Göteborg med bil 😉 )

Klädskam…

Jag är lite efter i nyhetsflödet, miljönyheterna duggar tätt just nu. Fick redan för en vecka tips från syrran om att nu är det klädindustrin som är under miljöluppen. FN rapporterar att klädindustrin släpper ut mera växthusgaser än flyget och sjöfarten ihop! och begreppet klädskam har redan börjat figurera i tidningarna.

Det spelar inte någon roll vilket plagg vi köper, om det är återvunnet eller ekologiskt – 80 % av CO2 utsläppen sker vid tillverkningen.

Vår klimatpåverkan (CO2 utsläppen) i samband med att vi köper ett par jeans fördelas på:

  • 80 % – tillverkningen av jeansen
  • 3 % – transport av jeansen till butikerna
  • 11 % – vi tar bilen och åker till butiken för att handla
  • 3 % – vi tvättar dem
  • 3 % – efter vi har slängt dem

Massproduktion och billig arbetskraft i öst gör att kläderna idag relativt sett är mycket billigare än för säg 30 år sedan. I kombination med media, influensers och våra ökade köpkraft gör detta att vi är köper och slänger kläder som aldrig förr.

Vi köper i medeltal 13 kilo kläder per år och slänger 8 kg. Dvs, vår garderob ökar med 5 kg varje år, inte konstigt att det blir trångt bland galgarna. Fast jag undrar om de räknat med att kläderna av någon märklig anledning krymper i garderoben om de får hänga där för länge 😉

Detta sätter fingret på själva kärnfrågan, vi var mycket mer klimatsmarta när vi inte hade råd att köpa så mycket kläder. Vi lagade det som gick sönder och hade kläderna tills de var utslitna.

För att gå tillbaka till inledningen – det gäller inte bara kläder, det gäller all konsumtion. Hade FN valt att titta på konsumtionen av teknikprylar hade vi fått begreppet”teknikskam”, hade de tittat på skönhetsprodukter hade det blivit ”skönhetsskam”.

Det är helt enkelt så att vi köper för mycket onödiga saker, slänger saker innan de går sönder, orkar/vill/kan inte laga det som går sönder, köper en specifik pryl för varje användningsområden även om det går lika bra att använda en för allt (jämför sketchen ”spela kula”) och flyger flera gånger om året. Det är numera en del av vår livsstil.

Jag lever också med den här livsstilen. Därför är månadens utmaning, att räkna hur många saker jag köper som jag inte absolut behöver, väldigt nyttig. Jag kan säga redan nu att jag köper fler saker vad jag från början trodde…

©Håkan Rodhe