Nu kommer vi till det som jag från början var nyfiken på och som gjorde att jag började skriva den här serien av inlägg:
Metoder för att fånga in koldioxid direkt från luften och sedan lagra den någonstans vilket förkortas DACCS (Direct Air Capture and Carbon Storage).
Förhoppningsvis kommer du att läsa och höra mycket mer om DACCS i framtiden, och då kan det vara bra att vara bekant med förkortningen redan nu.
Det första steget i DACCS är att dra in luft med jättestora fläktar. Luften får passera över ett material (filter) där koldioxiden fastnar medan resten av luften åker ut igen.
När filtret är fullt med koldioxid tvättar man ur det med vatten och/eller värme och ren CO2 gas samlas upp. Filtret är sedan klart för användning igen.
Filtret kan bestå av många olika sorters material:
- ”Artificiella träd” består av stora mängder kol som binder CO2.
- En grupp kemiska ämnen som kallas ”aminer”, som är bra på att tillfälligt reagera med CO2 och sedan släppa ifrån sig det igen.
- Lut (NaOH) som reagerar med CO2 och bildar soda (Na2CO3)
Av de olika DACCS metoderna är det filter bestående av ”aminer” som är det som har kommit längst. Det finns idag en liten kommersiell anläggning i Zürich som drivs av företaget Climeworks.
Sedan har vi ju det lilla problemet med var vi ska göra oss av med den rena CO2 som vi har fått ut ur luften. Det får morgondagens inlägg handla om…
