För två dagar sedan skrev jag ett inlägg om att forskare skriver för komplicerat, det är svårt för alla utom andra forskare på samma nivå att ta till sig innehållet. Och att den som inte skriver på ”rätt” sätt inte blir tagen på allvar.
Igår hörde jag på Vetenskapsradion att samma sak gäller för det talade språket. När forskare ska göra experiment där de använder djur eller människor som försökspersoner måste de först få godkänt från ”etiknämnden”. En etiknämnd består av vetenskapsmän och vanliga personer utan vetenskaplig utbildning, så kallade lekmän. Nämnden ska besluta om nyttan med experimentet är större än det lidande eller den risk djuren eller människorna får utstå.
Vetenskapsradion menar att på grund av att lekmännen har ett annat sätt att uttrycka sig än forskarna väger inte lekmännens åsikter lika tungt som forskarnas. Eftersom forskarna är i majoritet sitter lekmännen med som ”gisslan” (min formulering) och får inte något genomslag i besluten. Och Vetenskapsradion poängterade att frågorna man tittat på handlar om vad som är etiskt försvarbart, där lekmännen åsikter på pappret ska vara lika mycket värt som forskarnas.
Det är kanske inte så konstigt, alla grupper har sin interna jargong för att markera att ”vi hör ihop”, lyssna bara på förortsslangen. Där finns det en vilja att omvärlden inte ska förstå vad man säger. Men detta borde verkligen inte gälla i forskarvärlden. Det borde finnas en vilja att uttrycka sig så enkelt som möjligt för att så många som det bara går ska förstå vad man har kommit fram till. Givetvis måste man använda svåra termer och fackord som är nödvändiga för att få fram ett exakt budskap, men det är orden däremellan som man själv kan välja för att göra meningarna lättare eller svårare att förstå.
Utarmar man språket på det här sättet? Ja, kanske det. Jag själv tycker mycket om gamla ord och uttryck, och mina barn skrattar åt mig när jag ”kastar getögon”, ”kommer med uppmuntrande tillrop” och ”intar horisontalläge”. Och jag kommer tydligt ihåg när jag en gång skrev en instruktion för hur det ska gå till att ta emot leveranser till ett läkemedelsföretag. Jag fick tillbaka instruktionen från lagerpersonalen med orden ”vi förstår inte ett ord av vad du skrivit”. Och det kanske gäller fortfarande, även om jag anstränger mig för att skriva på ett rakt och enkelt sätt. Så jag kastar förmodligen den berömda stenen i glashuset:). Men oavsett vilket, är det inte dags att försöka vända på hur vi tidigare har använt språket dvs att tala/skriva så enkelt som möjligt i vetenskaplig text och andra sammanhang där det är viktigt att vi blir förstådda, och sedan fritt blomma ut i ett rikt och målande språk när vi har tagit av oss labbrocken?
