Jag lyssnade till Professor Markku Rummukainen, Sveriges representant i FNs klimatpanel, igår.
Han pratade mycket om Parisavtalet, hur viktigt det är.
Lite repetition: Parisavtalet säger att medeltemperaturen på jorden inte ska öka med mer än 2°C, helst inte med mer än 1,5°C.
Om alla länder uppfyller de klimatplaner som hittills lämnats in till FN pekar det på att medeltemperaturen kommer att öka med 3°C.
Om vi inte gör någonting kommer temperaturen att öka med 4-5°C.
Tipping point är ett viktigt begrepp i den här frågan. Tipping point – det är som när jag velade länge fram och tillbaka om jag skulle våga åka fritt fall på Skara Sommarland och den som arbetar där säger ”det är ingen fara, det är klart att du ska prova”. Och sedan, när jag kommit i position och det bara finns en väg därifrån och det är neråt viskar hon i mitt öra ”fast det är det läskigaste jag någonsin gjort”. Då har man nått Tipping-point.
I klimatfrågan finns det flera olika Tipping-points. Markku Rummukainen pratade om isarna vid polerna och på Grönland. Når avsmältningen tillräckligt långt så kommer Tipping-point att nås, dvs oavsett vad vi gör, om vi så slutar att släppa ut CO2 direkt så fortsätter avsmältningen. Och då kommer vi eller våra barn att få leva med fler meters nivåhöjning av havet. Eller om tundran i Sibirien smälter och tillräckligt mycket CO2 frigörs från mossarna därunder så kommer vi till Tipping-point och CO2 fortsätter att strömma ut oavsett vad vi gör. Och det finns fler Tipping-points…
Det läskiga är att vi vet inte var Tipping-point ligger. Kan den ligga vid 3°C, eller 4°C, eller kanske redan vid 2 °C temperaturhöjning? Vi vet inte, men vi vill absolut ligga på rätt sida av den och inte riskera att åka utför stupet. Det är klassisk risk-analys, ju värre konsekvenserna är, desto mindre sannolikhet måste vi se till att det blir att den inträffar!