Jag har sett så många fina renar under helgens vandring! Vid tidigare fjällvandringar har jag också mött ren men oftast tyckt att de har sett magra och slitna ut. Renarna vid Jämtlandstriangeln var så välmående, hade fantastisk, blank päls och rörde sig så vacker, jag blev helt fascinerade av dem. Det blev många frågor ställda om renar och renskötsel under vandringen och här kommer därför lite ren information (eller reninformation:))
- Vi har inte några vilda renar – vildrenen är utdöd i Sverige sedan slutet på 1800-talet. Våra nordiska grannländer, Norge, Finland och Island har fortfarande vildren, där de jagas precis som hjort och älg.
- Renarna är jämställda – både hanar och honor har horn. Detta tror man beror på att det är så svårt att hitta föda på vintern att honorna behöver hornen för att gräva fram lavar och annat under snön.
- När renen går förbi hörs ett klickande ljud, det låter som om klövarna slår mot stenar. Sedan tittar man ner på marken och ser till sin förvåning att det är tjockt gräs överallt. Det klickande ljudet kommer inte från klöven utan inifrån renen, närmare bestämt från ett senfäste i bakbenet som glider över ett ben.
- På vintern bor renarna i skogsområden på lägre höjd, där de bl.a. hittar svamp, blåbärsris och – surprise – renlav:) att äta.
- I april driver instinkterna tillsammans med renskötarna renarna upp på fjällen där vajorna i månadsskiftet april/maj föder sin kalv. Då är renarna väldigt känsliga, vilket är en av anledningarna till att fjällstugor och fjällstationer håller stängt under maj.
- På sommaren ska renkalvarna märkas. Renskötarna samlar med hjälp av hundar, motorcyklar och helikopter ihop renarna som går i spridda flockar på fjället.
- I september samlas hjorden ihop igen för nu ska sarvarna (tjurarna) slaktas.
- Senare på hösten samlas hjorden en sista gång för året, för att drivas ner till vinterbetet i skogen.
