FNs klimatkonvention undertecknades vid Rio konferensen 1992.
Där lades ramarna fast för dagens internationella klimatarbete inklusive beslut om ekonomiska bidrag från de industriellt utvecklade länderna till klimatomställningen i utvecklingsländerna. Man började lite blygsamt med att besluta att utsläpp av växthusgaser från de industriellt utvecklade länderna år 2000 skulle ligga kvar på 1990 års nivå . Kina räknades vid den tidpunkten inte in bland de utvecklade länderna.
Här kommer gårdagens diagram i repris.
Europa klarade målet och Ryssland överträffade alla förväntningar när det gäller minskade utsläpp, men jag misstänker att det mer berodde på den ekonomiska situationen efter Sovjetunionens fall än på specifika miljöåtgärder … USA lyckades nästan…
Det räcker ju inte med att bara bibehålla 1990 års värden så EU har satt nya klimatmål, till 2020 ska utsläppen av växthusgaser minska med 20 % jämfört med 1990. Till 2030 en minskning med 40 % och till 2050 med 80 – 95 %
Parisavtalet 2015 var mindre detaljerat men mer långtgående än Rio-konventionen. Man beslutar (som du säkert vet) att den globala uppvärmingen inte får överstiga 2,0°C och helst inte gå över 1,5 °C. Regeringen skriver i sin proposition till riksdagen när vi skulle godkänna Parisavtalet att EUs mål till 2030 inte är tillräckliga för att klara uppvärmningsmålen. Till skillnad mot Rio avtalet har både Indien och Kina skrivit på Parisavtalet.
Hur går det för oss så här långt med 2020 målet? I EU har utsläppen minskat med 19,5 % mellan 1990 och 2017. I Sverige minskade vi utsläppen med 26 % under samma period. Vi ligger alltså ganska bra till utifrån vad vi har lovat. Men är det tillräckligt? Och hur kommer det att gå för Ryssland, Kina och Indien? Det är en spännande cliffhanger, svaret får vi inte förrän vi har klarat oss ur klimatkrisen – eller gått under på vägen.